seminarie fredag 23/2 2018

Jenkins kapitel;

Påminner mycket om schack, det är vad jag börjar tänka på då jag läser; producenten och skaparen av tv-programmet på ena sidan schackbrädet, och åskådarna, konsumenterna på den andra sidan. Egentligen är utgången på något sätt underförstådd; det är producenten som sitter med alla de avgörande dragen, denne sitter med all makt… ÄNDA TILLS det oväntade (?) sker (eller helt planerat från början även detta av producenten?) och åskådarna bildar grupper, sociala virtuella grupper som utbyter tankar, analyserar och delar sina teorier med varandra. Plötsligt gör detta dem långt starkare än producenten, inte pga av sin status som ensam åskådare, utan genom den makt de tillsammans besitter. Förmodligen är de också ovetande om denna makt. åtminstone de flesta. Vad blir nästa drag i spelet? Vad ska producenten göra om hemligheterna avslöjas?

Genom de nya medierna “hotas”  äldre medier… Eller som det står “spoilerkulturen” gör att det blir svårt att vara förstagångstittare. Du vet redan vad som kommer ske i avsnittet. Det blir verkligen en kollision många gånger mellan nya och äldre medier. Men de hjälper också varandra att ta mark. Tänker på melodifestivalen som för några år sen skulle vara moderna och införa att du kunde rösta med en app. Alltså förespråkade tv, dvs det äldre mediet en användning av smartphone som är ett hyfsat nytt medie.

(parantes; Jenkins text i “Konvergenskulturen” är verkligen intressant också ur den aspekten att den visar att en lek verkligen kan bli på hur stort allvar som helst. Är det vad som händer då ilands-problem är det enda människan behöver bry sig om?)

Internethistoria – utveckling och framtid 6/2

(oj, läste nu instruktionen att det skulle vara en kort kommentar… ok, blev längre än väntat)

Jag tillhör ju den generation som levt utan internet och som fick uppleva internet i sena tonår-tidig vuxenålder. Det som jag först och främst tänker på är att det inte är en evighet sedan som internet var i sin linda, även om det tog sin lilla början i slutet på 60-talet men blev nånting allmänt först i mitten av 90-talet och med full kraft kom in i stort sett allas vardag i början av 2000-talet. Det är den första reflektionen, hastigheten. Ny teknik. Snabbt snabbt. Vem vet vad som är i sin linda just nu och som kommer att bli vår vardag om några år. Det kan vi bara spekulera i.

 

Precis som Ben Silbermann utvecklade Pinterest på 4 månader från dec 2009-mars 2010 så går det fortare och fortare att utveckla saker eftersom förutsättningarna finns på ett helt annat sätt idag. Dessutom var det liksom mer av en vetenskapsmans lekstuga och hemlighetsmakeri förut att utveckla saker. Det var inte så noga att det tog typ 25 år från 1968-1993 innan det gick att skicka ett mail etc… Nu ska det gå med rasande hastighet. Känns som om de provade mer förut innan saker ”släpptes ” till allmänheten. Det var ett större ”förmyndarskap”. Lite av detta ”förmyndarskap” kan man se på en video på Youtube (kommer upp som rekomenderad bredvid Nick Borgens World Wide web från 1997 under fliken att testa att surfa som förr.) Mannen som presenterar låten med Kenta (1980) kallar honom för ”udda” och berättar för Sveriges befolkning att vi som kollektivt samhälle inte är vana vid sådana som han. Hm… Idag kan vi bara småle, men det är lätt att glömma hur litet och begränsat vårt samhälle faktiskt var och hur stor kontroll tv (mest) hade på vad som skulle visas förr.

 

MEN! Har det verkligen ändrats så mycket? Visst var det så att vi var ganska styrda till vad vi skulle få ta del av men nu kanske vi KÄNNER oss friare, däremot är vi än mer styrda eftersom minsta lilla sak vi gör registreras. Varje app registrerar saker, annars får vi inte ladda ner den. Din rutt till skolan pga att vi kollar busstider etc. Besök hos läkare eftersom vi skriver upp det i en elektronisk och synkad kalender online… Frågan är om vi inte skulle göra oss själva en tjänst och vara mindre aktiva med att delge hela internet (eller de betalande företagen) vad vi gör. Om detta pratar ju Philippe Modard en del om i filmen ”How web 3.0 will change our lives?”

 

Vad gäller lärarrollen: Jag tänker att förr fanns i stort sett all makt i lärarnas händer men även i tv-huset: det en vanlig person fick reda på kom i stort sett från det vi lärde oss i skolan eller genom tv (och såklart tidningar). Det tog 1000 år (ca 6-8 månader ibland längre) för en film som haft premiär i USA att färdas den låååååånga vägen till oss i Norden. Vad nu det berodde på? Förmodligen togs väl filmrullarna över med båt genom ishavet 😉

Nåväl. Min reflektion är att det är hyfsat nyss som internet kom och att utvecklingen gått i hysterisk takt. Det var nyss (enligt mig) som det inte var en självklarhet med en smartphone. ”Vadå? Det funkar ju med den vanliga!” ”Att bara liksom ”svajpa” utan knappar?? Fy vad konstigt. Det funkar ju inte heller alltid.” ”Tacka vet jag knappar.” ”Den hänger sig…” Andra var först ut med det senaste som kunde erbjudas inom telefoner etc.

Jag kan fortfarande bli imponerad av att Ellen Show pratar om aktuella händelser (vi pratar dagsfärska) när jag kan se det. Förr var det liksom månaders förskjutning innan det kom till Sverige.

 

Jag tror vi som blivande lärare måste ha en öppenhet för den nya tekniken. Inte se den som ett hot. Inte vara rädda för att använda den i skolan och framför allt se den som något positivt. Jag tycker absolut att barn ska få leka på rasterna, i gymnasiet typ spela kort, fika, prata, umgås istället för att enbart surfa men att helt ta bort den nya tekniken för att uppnå detta anser jag är fel. Förr ville de inte släppa in såna som punkare etc i melodifestivalen ;D men varför sträva bakåt i tiden? Allt är inte ett hot tänker jag. MEN, det finns ju såklart nackdelar och ”no-mo-fobia” är en av dessa anser jag;

 

No-mo fobia (Philippe Modard tar upp detta också) tycker är ett intressant men ganska sorgligt fenomen. Fenomenet eller sjukdomen om en så vill innebär att: vi har blivit så beroende av mobiler eller surfplattor att vi blir fysiskt påverkade, typ deppiga, nervösa och stressade utan den. När den laddar ur, när vi glömt den hemma… Å nej! Världen växer, vi har så långt hem… hur ska vi bli nådda av vår familj, våra vänner etc under dagen? Hur ska vi veta när bussen går? Vad vi har kvar på vårt konto? När nästa lektion börjar? Etc etc. Helt beroende är vi. Väldigt tänkvärt. Och ännu mer de barn som växer upp idag som aldrig ens levt utan telefon eller surfplatta… Det finns ju light out – world hour en timme då vi släcker ljuset. Hur vore det med en internationell timme utan uppkoppling? Vore intressant med ett sådant test.

 

Som lärare lever vi i en spännande tid. Vad sker härnäst? Viktigt att fundera, inte ta emot allt utan att filtrera det, utan försöka sortera ut det som är bra och fundera kring syfte och vad en vill uppnå med det som används på lektionerna etc. Prata om faror och försöka göra eleverna uppmärksamma på risker osv. Jag tror att dagens unga är väldigt medvetna om sådant. Dock är inte vårt riskmedvetande fullt utvecklat förrän i 25 års ålder hörde jag en barn-och ungdomspsykolog säga, så det finns ändå anledning att ta upp detta med sina elever.

 

Detta blev långt, men hoppas ni får en intressant diskussion idag. Haha, önskar ni kunde spela in den, eller köra på länk eftersom jag är sjuk och dessutom vabbar idag…