Många tankar

 

Det första jag tänker på när jag läser veckans texter och ser filmen ”the lost thing” är att när en bilderbok görs till en animerad film så ges den en ytterligare dimension. Hela dess historia är densamma MEN också helt ny. Att som barn dyka in i bilderbokens värld är det en typ av resa. Att se en animerad film är också det att resa men på ett annat sätt. Jag tycker att karaktärerna görs levande i båda uttryckssätten men de kan tilltala en person på olika sätt och genom animation kan en få syn på saker som det två-dimensionella uttrycket inte lyckas förmedla. Likadant tvärtom; två-dimensionellt berättande kan förmedla något som animation inte lyckas med. Det är intressant att jämföra de båda. På senare tid har det gjorts om flera tecknade Disneyfilmer till spelfilmer och jag fastnar vid att dess manus är nästintill identiskt. Jag funderar kring syftet med detta och om det beror på att det är just den specifika historien en vill berätta och inte ytterligare en version av historien. Exemplet nedan visar Skönheten och Odjuret:

 

12/4 Seminarie: Vad gäller genre inom filmindustrin

”Båda forskarna tar alltså avstånd från traditionella genreanalyser, där genre används för att klassificera texter utifrån på förhand givna drag. De betonar att genrer är dynamiska. Neale visar att en och samma film kan ”läsas” olika beroende på vilken genretillhörighet den tillskrivs, och Palmer gör klart att en text kan tillhöra flera genrer samtidigt.

”Neale står för en mer dynamisk genresyn än Todorov: genrer präglas inte bara av repetition, utan minst lika mycket av variation och förändring. Genrer består av förväntningssystem som gör att olika element i filmer blir meningsfulla och begripliga för publiken. För att komma åt vilka förväntningssystem som publiken aktiverar är det nödvändigt att utgå från filmindustrins och massmedias genrebeteckningar.”

Jag tycker detta är en väldigt intressant aspekt. De förväntningar vi har på filmen, genom att vi läst vilken genre den tillhör, gör att vi tolkar filmen på ett specifikt sätt. Låt mig ta ett exempel. En flicka i vit klänning kommer gående på en väg. En bil kommer åkande. Det har stått romantiskt drama som genre så genast förväntar sig publiken kanske ett meet cute, det första mötet med kärleken. Scenario två: En flicka i vit klänning kommer gående på en väg. En bil kommer åkande. Det har stått skräck som genre så genast förväntar sig publiken att de bör vara på sin vakt, pulsen ökar etc. Hjälper filmmusiken? Ja, till viss del. Men det är ändå filmens tillskrivna genre som avgör många gånger. En komedi kan ha dramatisk skräckinjagande musik men vet vi att det är en komedi ökar inte vår puls fullt så mycket trots ljudeffekterna.

Jag känner personer som aldrig vill läsa om filmer innan vi ser dem. De vill inte veta genre eller ha någon förkunskap om filmen. Hur gör ni?

WE ARE WRITING THE LANGUGE

“Its no surprise that the great triumph of television is the triumph of advertising. This doesn’t say that advertisement are good for us, but it is good for the TV.”

/från YOUTUBE-klippet “The medium is the message”

“The largest ingredient of online video is the awareness that every consumer is a potential creator. The appeal of low-fi, of making something that anyone could potentially produce is extremely important to the culture of online video.[…] We are writing the language of this new media”

/från samma klipp (se text ovanför)

Jag funderar kring att vi många gånger kanske tänker att vi alltid lär oss om något som redan finns, eller som någon annan banat väg för, eller som står i en bok etc etc. Men vi kommer bli lärare i en tid då vissa saker vi ska diskutera och undervisa om inte ens finns i dagsläget och som berättaren säger i inslaget WE ARE WRITING THE LANGUGE OF THIS NEW MEDIA. Tycker att detta faktum eller påstående är värt att diskutera kring och prata om. Intressant helt enkelt.

 

Seminarie 22/2: The Boiling FROG syndrome?

Ja, frågan är värd att diskuteras. När detta skrevs var det nyare och kanske fanns en större rädsla och även en större känsla att behöva vara på sin vakt mot kommersialism som skulle kunna förleda elever (och lärare) att helt förlorade gå in i en fantasi-baserad tillvaro där det inte finns någon medvetenhet om vilka krafter som styr.

Diskussion: har vi blivit FÖR vana vid att ständigt ha “upplevelseindustrin” i vår vardag så att vi glömmer ett kritiskt tänkande eller har vi blivit bättre på att urskilja saker? Jag tänker att vi blivit mer analyserande, men samtidigt själva så hemmablinda att vi inte ser lika kritiskt på saker längre… Som typ “the boiling frog.” Vad tror ni?

Media i vardagen

Buckingham s. 57

”As I noted at the very start of this noll, the media do not offer us a transparent ”Windows on the world” but a mediatek version of the world. They dont just present reality, they te-present it. Even egen it is cancerbesked with real life events (as combining incidents, making events into stories, and creating characters. Media representations threfore inevitably inite us to see the world in some particular ways and not others. […] as I have indicated, audiences also campare media with their own experiences, and make judgements about how ”realistic” they are, and hence how far they can be trusted.”

Han fortsätter beskriva att studera media representationer innebär att titta på olika saker som exempelvis realism, berätta sanningen, stereotyper och influenser etc.

Jag tänker på att när det nuförtiden är mycket större möjligheter för privatpersoner att nå ut med både Youtube-videor, instagramkonton etc så blir detta väldigt aktuellt. Då många konton på exempelvis instagram utger sig för att vara ”sanningen” och verkligheten så skapar det en falsk bild av verkligheten som många personer faktiskt inte granskar speciellt kritiskt. Jag tänker att den generation som jag själv tillhör, 70 och 80-talisterna har inte fått någon utbildning alls i kritiskt förhållningssätt eftersom de nya medierna kom när vi redan var vuxna. Det är en viktig grej som jag tror alla åldersgrupper bör tänka på som kommer i kontakt med media på ett eller annat sätt och det är att vi bör prata om den förljugna verklighetsbilden som tillsynes ”vanliga” människor faktiskt bygger upp. Det är viktigt därför att det annars kan leda till stress, ångest, känsla av misslyckande etc bland olika åldersgrupper. Jag tror denna diskussion är en av de grundläggande diskussionerna. Bilder som ”vad får plats i instagramrutan och vad finns utanför?” behövs verkligen!

Piaget och synen på ny kunskap

“Ur Piagets perspektiv får man kunskap genom att upptäcka hur omvärlden fungerar. Verbal undervisning som förklarar och lägger till rätta leder inte till det slags restrukturering och förståelse som utmärker genuin kunskap. I sin syn på undervisning var Piaget således direkt negativ till traditionell katederundervisning och mer principiellt till vuxnas försök att överföra kunskaper till barn.” Säljö m fl, s 45.

“Grundprinciperna i de aktiva metoderna måste kort sagt hämta inspiration ur naturvetenskapernas historia och kan uttryckas i följande form; “att förstå är att upptäcka”  Konsekvenserna för elev- och lärarroller av denna filosofi blir att barn måste försättas i situationer där de kan vara aktiva, göra experiment, pröva  och dra slutsatser.” Säljö mfl. s. 46

Personligen har jag svårt att lära mig något bara för att jag läser det eller hör det. Jag behöver kunna relatera till det. Jag tänker tillbaka på min egen skolgång och funderar på vad jag minns och vad som finns kvar? Ja inte all fakta jag hört från katedern iallafall. Jag minns en lägerskola från årskurs 5. Vi åkte till Skaftö i 3 dagar och forskade om västkustens vattenlevande djur. Jag minns fortfarande vår utställning som hängde i korridoren utanför vårt klassrum. Hade vi läst om dessa djur i en bok i vårt klassrum hade jag säkerligen glömt alltihop. Eller ett äldre minne… Vi skulle prata om rotfrukter när jag gick i förskoleklass och var 6 år. Vi gjorde en utflykt till ett torg i Göteborg och gick omkring och luktade på alla rotfrukter. Än i dag kan jag kastas tillbaka till den där utflykten när jag känner doften av kålrot, pepparrot, palsternacka & rotselleri. Hur skulle en pedagog kunna övertyga oss om dofterna enbart genom ord? Vi var där, vi upplevde, vi lärde oss. Ja vi hade den pedagog som tog med oss dit och det tror jag är viktigt att inte glömma bort; att vissa saker behöver eleverna handledning i, mer eller mindre.